Strategiska problem i Kinas revolutionära krig[*]

December 1936

KAPITEL I

HUR MAN STUDERAR KRIG

1. Krigets lagar är utvecklingslagar

Krigets lagar utgör ett problem som en var, som leder ett krig, måste studera och lösa.

Lagarna för ett revolutionärt krig utgör ett problem som en var, som leder ett revolutionärt krig, måste studera och lösa.

Lagarna för Kinas revolutionära krig utgör ett problem som en var, som leder Kinas revolutionära krig, måste studera och lösa.

Vi är nu inbegripna i ett krig; vårt krig är ett revolutionärt krig, och vårt revolutionära krig föres i det halvkoloniala och halvfeodala landet Kina. Därför måste vi studera inte enbart krigets lagar i allmänhet, utan de särskilda lagarna för revolutionärt krig och de ännumera särskilda lagarna för ett revolutionärt krig i Kina.

Därest den som ska utföra någonting, inte förstår de faktiska omständigheterna, sakens natur och dess förhållanden till andra ting, kommer han, som alla vet, inte att känna de lagar som styr den eller att veta hur den ska göras och inte heller att vara i stånd att göra den väl.

Krig är den högsta formen av kamp för att lösa motsättningar mellan klasser, nationer, stater eller politiska grupper, när dessa motsättningar utvecklats till ett visst stadium, och har förekommit ända sedan privatäganderätten och klasserna uppstod. Om ni inte förstår krigets faktiska betingelser, dess natur och dess förhållanden till andra ting, kommer ni inte att känna krigets lagar och inte heller att veta hur man leder ett krig eller att kunna vinna seger.

Revolutionärt krig har, vare sig det är ett revolutionärt klasskrig eller ett revolutionärt nationellt krig, vid sidan om de betingelser och den natur som krig i allmänhet uppvisar, sina egna särskilda betingelser och sin egen natur. Jämte krigets allmänna lagar har det därför sina egna särskilda lagar. Om ni inte förstår dess särskilda betingelser och särskilda natur, inte förstår dess särskilda lagar, kommer ni inte att kunna leda ett revolutionärt krig och leda det med framgång.

Kinas revolutionära krig, vare sig det är inbördeskrig eller nationellt krig, föres i Kinas särskilda miljö och har av detta skäl sina egna särskilda betingelser och sin egen särskilda natur, vilka skiljer det både från krig i allmänhet och från revolutionärt krig i allmänhet. Därför har det, vid sidan om lagarna för krig i allmänhet och revolutionärt krig i allmänhet, sina särskilda egna lagar. Om ni inte förstår dessa, kommer ni inte att kunna vinna seger i Kinas revolutionära krig.

Därför måste vi studera krigets allmänna lagar och tillika det revolutionära krigets lagar, och slutligen måste vi studera lagarna för Kinas revolutionära krig.

Vissa människor har en felaktig åsikt, vilken vi för länge sedan vederlagt. De säger, att det är nog att enbart studera lagarna för krig i allmänhet, eller, för att säga det mera konkret, att det är nog, om man blott följer de militära handböcker, som utgivits av den reaktionära kinesiska regeringen eller av de reaktionära krigshögskolorna i Kina. De ser inte att dessa handböcker endast ger lagarna för krig i allmänhet och dessutom helt och hållet är kopierade från utlandet, och att vi, om vi kopierar och tillämpar dem ordagrant, utan minsta ändring i fråga om form eller innehåll, "skär till foten för att den ska passa skon" och kommer att lida nederlag. Deras argument är: varför ska kunskap, som kostat blod, inte komma till nytta? De kan inte inse att vi, trots att vi bör vårda oss om denna tidigare erfarenhet som förvärvats på detta sätt, också måste vårda oss om den erfarenhet vi förvärvat till priset av vårt eget blod.

Andra har en annan felaktig åsikt, och även den har vederlagts av oss för länge sedan. De säger, att det räcker med att enbart studera erfarenheterna från det revolutionära kriget i Ryssland, eller, för att uttrycka saken mera konkret, att det räcker med att enbart följa de lagar enligt vilka inbördeskriget i Sovjetunionen leddes och de militärhandböcker som utgivits av sovjetiska militära organisationer. De inser inte att dessa lagar och handböcker innehåller det som är särskilt kännetecknande för inbördeskriget och Röda armén i Sovjetunionen och att vi, om vi kopierar och tillämpar dessa utan att medge några förändringar, återigen kommer att "skära till foten för att den ska passa skon" och lida nederlag. Deras argument är: eftersom vårt krig, liksom kriget i Sovjetunionen, är ett revolutionärt krig och eftersom Sovjetunionen vann seger, kan det väl inte finnas något annat alternativ än att följa det sovjetiska exemplet? De kan inte inse att medan vi bör sätta särskilt värde på krigserfarenheterna i Sovjetunionen, därför att de utgör de senaste erfarenheterna av ett revolutionärt krig och vanns under Lenins och Stalins ledning, bör vi likaledes vårda oss om erfarenheterna i Kinas revolutionära krig, ty det finns många faktorer som är speciella för den kinesiska revolutionen och Kinas Röda armé.

Det finns ytterligare andra människor, som har en tredje felaktig åsikt, vilken vi även vederlagt för länge sedan. De säger, att den mest värdefulla erfarenheten är den från Nordexpeditionen av 1926-27, och att vi måste lära av denna, eller, för att säga det mera konkret, att vi måste imitera Nordexpeditionen genom att gå rätt på för att inta de stora städerna. De kan inte inse, att medan erfarenheten från Nordexpeditionen bör studeras, bör den inte kopieras och tillämpas mekaniskt, därför att omständigheterna i vårt nuvarande krig är annorlunda. Vi bör från Nordexpeditionen ta enbart det som ännu i dag är giltigt och arbeta oss fram till något eget i ljuset av nuvarande förhållanden.

Sålunda bestäms de olika lagarna för hur man leder olika slag av krig av de skilda betingelserna i dessa krig - olikheter i dessa krigs tid, plats och natur. Vad tidsfaktorn angår, utvecklas både kriget och dess lagar; varje historiskt skede har sina särskilda kännetecken, och sålunda har krigets lagar i varje historiskt skede sina säregenheter och kan inte mekaniskt tillämpas i ett annat skede. Vad krigets natur angår, har både revolutionärt krig och kontrarevolutionärt krig sina särskilda kännetecken, därför har lagarna som styr dem också sina egna kännetecken, och de som gäller för det ena kan inte mekaniskt överföras till det andra. Vad platsfaktorn angår, har varje land eller nation, särskilt ett stort land eller en stor nation, sina egna kännetecken, följaktligen har också lagarna för krig i varje land eller nation sina egna kännetecken, och även här gäller det, att de, som kan tillämpas på det ena, inte mekaniskt kan överföras till det andra. När vi studerar lagarna för hur man leder krig, vilka förekommer i olika historiska skeden, skiljer sig till sin natur och föres på olika platser och av olika nationer, måste vi uppmärksamma varts och etts kännetecken och utveckling och motsätta oss ett mekaniskt sätt att se på krigets problem.

Och detta är inte allt. När en befälhavare, som i början endast förmår ta befälet över en liten styrka, blir i stånd att ta befälet över en stor styrka, betyder detta att han gör framsteg och utvecklas. Det är också en skillnad mellan att föra krig i ett område och i många områden. Det är således ett tecken på en befälhavares framsteg och utveckling, om han, som till en början endast förmår operera inom ett område, vilket han känner väl till, sedan blir i stånd att operera i många andra områden. Beroende av den tekniska, taktiska och strategiska utvecklingen på fiendens och vår egen sida, skiljer sig förhållandena i ett visst krig också från skede till skede. Det betyder ytterligare framsteg och utveckling när en befälhavare, som förmått utöva befäl i ett krig i dess lägre skeden, blir i stånd att utöva befäl också i dess högre skeden. En befälhavare, som aldrig kommer längre än att kunna utöva befälet enbart över en styrka av en viss storlek, endast i ett visst område och i ett visst skede av krigets utveckling, visar att han inte gått framåt och inte utvecklats. Det finns de som nöjer sig med att kunna endast en sak eller med vad de ser genom ett titthål; de går aldrig framåt. De kan måhända spela en viss roll i revolutionen på en viss ort och vid en viss tidpunkt, men ingen betydelsefull roll. Vi behöver krigsledare, som kan spela en betydelsefull roll. Alla lagar för hur man leder krig utvecklas jämsides med historien och krigen; ingenting är oföränderligt.

2. Krigets syfte är att avskaffa kriget

Kriget, denna monstruösa ömsesidiga människoslakt, kommer till slut att avskaffas genom det mänskliga samhällets framåtskridande, och detta i en icke allt för avlägsen framtid. Men det finns endast ett sätt att avskaffa det, och det är att bekämpa kriget med krig, att bekämpa kontrarevolutionärt krig med revolutionärt krig, att bekämpa nationellt kontrarevolutionärt krig med nationellt revolutionärt krig, och att bekämpa kontrarevolutionärt klasskrig med revolutionärt klasskrig. Historien känner endast två slag av krig, det rättfärdiga och det orättfärdiga. Vi stöder rättfärdiga krig och bekämpar orättfärdiga krig. Alla kontrarevolutionära krig är orättfärdiga, alla revolutionära krig är rättfärdiga. Mänsklighetens krigsera kommer att bringas till ett slut genom våra egna ansträngningar, och utan tvivel är det krig vi nu utkämpar en del av denna sista strid. Det krig vi står inför kommer tvivelsutan likaledes att utgöra en del av det största och mest hänsynslösa av alla krig. Vi står inför det största och mest hänsynslösa av orättfärdiga kontrarevolutionära krig, och mänsklighetens stora flertal kommer att ödeläggas, om vi inte höjer ett rättfärdigt krigs banér. Banéret i mänsklighetens rättfärdiga krig är banéret för mänsklighetens räddning. Banéret i Kinas rättfärdiga krig är banéret för Kinas räddning. Ett krig som föres av mänsklighetens stora flertal och av det kinesiska folket är utan tvivel ett rättfärdigt krig, det ädlaste och ärorikaste som kan företas för mänsklighetens och Kinas räddning, och en bro till en ny era i världshistorien. När det mänskliga samhället kommer dithän att klasser och stater avskaffats, kommer det inte längre att finnas krig, vare sig kontrarevolutionära eller revolutionära, orättfärdiga eller rättfärdiga; då inträder en era av bestående fred för mänskligheten. Vårt studium av lagarna för revolutionärt krig bottnar i vår önskan att avskaffa alla krig. Häri ligger skillnaden mellan oss kommunister och alla de exploaterande klasserna.

3. Strategin är studiet av lagarna för ett krigsläge i dess helhet[1]

Varhelst det finns krig, finns det ett krigsläge som helhet. Krigsläget som helhet kan omfatta hela världen, eller ett helt land, eller en självständig gerillazon eller en självständig större operationsfront. Varje krigsläge av sådan karaktär, att dess olika sidor och skeden kräver ett omfattande övervägande, utgör ett krigsläge som helhet.

Den strategiska vetenskapens uppgift är att studera de lagar för hur man leder ett krig, vilka styr ett krigsläge som helhet. Vetenskapen om fälttågen och vetenskapen om taktiken har till uppgift att studera de lagar för hur ett krig ledes, vilka styr ett partiellt läge.

Varför är det nödvändigt för den som för befälet över ett fälttåg eller en taktisk operation, att i någon mån förstå strategins lagar? Därför, att förståelsen av det hela, underlättar behandlingen av delen, därför att delen är underordnad det hela. Åsikten att en strategisk seger avgörs enbart genom taktiska framgångar är felaktig, därför att den förbiser faktum att seger eller nederlag i ett krig först och främst är en fråga om huruvida läget som helhet och dess olika skeden vederbörligen beaktats. Om det förekommer allvarliga brister eller fel i bedömningen av läget som helhet samt dess olika skeden, kommer kriget säkerligen att förloras. "Ett enda oförsiktigt drag kan göra att hela spelet går förlorat" syftar på ett drag som berör läget som helhet, ett drag som är avgörande för hela läget, och inte på ett drag av partiell natur, ett drag som inte är avgörande för hela läget. Såsom i schack, så ock i krig.

Men läget som helhet kan inte lösgöras från sina beståndsdelar och bli oberoende av dem, ty det består av alla sina beståndsdelar. Ibland kan vissa delar lida nederlag eller förintas utan att allvarligt skada läget som helhet, emedan de inte är avgörande för läget som helhet. Vissa nederlag eller misslyckanden i taktiska operationer eller i fälttåg leder inte till en försämring i krigsläget som helhet, därför att de inte är av avgörande betydelse. Men om man förlorar de flesta av fälttågen som bildar krigsläget som helhet, eller ett eller två av de avgörande fälttågen, ändrar detta omedelbart hela läget. Här blir "de flesta av fälttågen" eller "ett eller två fälttåg" avgörande. I krigets historia finns exempel på hur nederlag i ett enda slag har upphävt alla fördelarna av en rad segrar, och det finns också exempel på hur seger i ett enda slag efter många nederlag medfört ett nytt läge. I dessa fall var "en rad segrar" och "många nederlag" till sin natur partiella och icke avgörande för läget som helhet, medan "nederlag i ett enda slag" och "seger i ett enda slag" spelade den avgörande rollen. Allt detta förklarar vikten av att beakta läget som helhet. Det viktigaste för den som har överbefälet är att koncentrera sig på att behandla krigsläget som helhet. Huvudsaken är att han, i enlighet med omständigheterna, befattar sig med problemen om grupperingen av sina militära förband och formationer, med förhållandena mellan fälttågen, mellan de olika operationsskedena och mellan vår verksamhet som helhet och fiendens verksamhet som helhet - alla dessa problem kräver av honom den största omsorg och möda, och om han förbiser dem och fördjupar sig i sekundära problem, kan han näppeligen undvika bakslag.

Förhållandet mellan helheten och delen gäller inte enbart förhållandet mellan strategi och fälttåg utan även förhållandet mellan fälttåg och taktik. Exempel finns i förhållandet mellan en divisions och dess regementens och bataljoners operationer och i förhållandet mellan ett kompanis och dess plutoners och gruppers operationer. Befälhavaren på vilken nivå som helst bör rikta sin uppmärksamhet på det viktigaste och mest avgörande problemet eller aktionen i hela det läge han befattar sig med och inte på andra problem eller aktioner.

Vad som är viktigt eller avgörande bör inte bestämmas genom allmänna eller abstrakta överväganden, utan i överensstämmelse med de konkreta förhållandena. I en militär operation bör angreppsriktningen och angreppspunkten väljas i överensstämmelse med fiendens faktiska läge, terrängen och våra egna truppers styrka vid tillfället. Man bör se till att soldaterna inte föräter sig när provianten är riklig, och sörja för att inte låta dem gå hungriga då provianten är knapp. I de vita områdena kan minsta lilla informationsläcka orsaka nederlag i en påföljande strid, men i de röda områdena är sådana läckor ofta inte så allvarliga. Det är nödvändigt för de högsta befälhavarna att personligen deltaga i vissa strider men inte i andra. För en militärskola är den viktigaste frågan att välja en rektor och lärare samt antaga ett utbildningsprogram. För ett massmöte är huvudfrågan att mobilisera massorna att deltaga samt att framföra lämpliga paroller. Och så vidare och så vidare. Med ett ord, principen är att inrikta vår uppmärksamhet på de viktiga länkarna som berör läget som helhet.

Enda sättet att studera lagarna, som styr ett krigsläge som helhet, är att använda hjärnan ordentligt. Ty det som gäller läget som helhet är inte synligt för ögat, och vi kan förstå det endast genom att grundligt tänka igenom det. Det finns inget annat sätt. Men eftersom läget som helhet består av delar, kan folk som har erfarenhet av delarna, erfarenhet av fälttåg och taktik, förstå problem som ligger på en högre nivå, förutsatt att de är villiga att använda hjärnan ordentligt. Strategins problem omfattar följande:

Att ta vederbörlig hänsyn till förhållandet mellan fienden och oss själva.

Att ta vederbörlig hänsyn till förhållandet mellan olika fälttåg eller mellan olika operationsskeden.

Att ta vederbörlig hänsyn till de delar som berör (är avgörande för) läget i dess helhet.

Att ta vederbörlig hänsyn till särdragen i läget som helhet.

Att ta vederbörlig hänsyn till förhållandet mellan fronten och områdena bakom den.

Att ta vederbörlig hänsyn till såväl skillnaden som sambandet mellan förluster och ersättningar, mellan kamp och vila, mellan koncentration och spridning, mellan angrepp och försvar, mellan framryckning och reträtt, mellan fördöljande och avslöjande, mellan huvudangreppet och stödangreppen, mellan angrepp och uppehållande aktion, mellan centraliserat och decentraliserat befäl, mellan långvarigt krig och ett krig för snabbt avgörande, mellan ställningskrig och rörligt krig, mellan våra egna styrkor och vänskapliga styrkor, mellan en militär gren och en annan, mellan högre och lägre nivåer, mellan kadrerna och manskapet, mellan gamla och nya soldater, mellan äldre och yngre kadrer, mellan röda områden och vita områden, mellan gamla röda områden och nya röda områden, mellan det centrala distriktet och gränserna i ett givet basområde, mellan den varma årstiden och den kalla, mellan seger och nederlag, mellan stora och små truppformationer, mellan den reguljära armén och gerillastyrkorna, mellan att förinta fienden och att vinna massorna, mellan att utvidga Röda armén och stärka densamma, mellan militärt arbete och politiskt arbete, mellan tidigare och nuvarande uppgifter, mellan nuvarande och framtida uppgifter, mellan uppgifter som växer fram ur en grupp av betingelser och de som växer fram ur en annan, mellan fasta och rörliga fronter, mellan inbördeskrig och nationellt krig, mellan ett historiskt skede och ett annat, och så vidare och så vidare.

Inga av dessa strategiproblem är synliga för ögat, och ändå kan vi, om vi bemödar oss att tänka, begripa, fatta och bemästra dem alla, det vill säga, vi kan höja de viktiga problem, som rör ett krig eller militära operationer, till principernas högre plan, och lösa dem. Vår uppgift i studiet av strategins problem är att nå detta mål.

4. Det viktigaste är att vara skicklig i att lära

Varför har vi organiserat Röda armén? För att besegra fienden. Varför studerar vi krigets lagar? För att tillämpa dem i krig.

Det är inte lätt att lära, och det är ännu svårare att tillämpa det man har lärt. Många människor verkar imponerande, när de behandlar militärvetenskap i klassrummen eller i böcker, men när det gäller verklig strid, vinner en del slagen medan andra förlorar dem. Både krigets historia och vår egen erfarenhet i krig har bevisat detta.

Vari ligger då svårigheten?

I det verkliga livet kan vi inte begära "ständigt segrande generaler", historien uppvisar ytterst få sådana, och det är långt emellan dem. Vad vi kan begära är generaler, som är modiga och kloka och i regel segrar i striderna under ett krigs förlopp, generaler som förenar visdom med mod. För att bli både vis och modig, måste man förvärva en metod, en metod som kan användas både då man lär något och då man tillämpar det man har lärt.

Vilken metod? Metoden är att göra oss ur alla synpunkter väl förtrogna med såväl fiendens som vårt eget läge, att upptäcka de lagar som styr båda parternas handlingar och sedan utnyttja dessa lagar i våra egna operationer.

De militära handböcker som utgivits i många länder pekar både på nödvändigheten av "att smidigt tillämpa principerna i enlighet med betingelserna" och på de åtgärder man måste vidta i händelse av nederlag. De pekar på det förstnämnda, för att varna en befälhavare mot att subjektivt begå misstag genom en alltför stel tillämpning av principerna, och på det sistnämnda för att sätta honom i stånd att reda upp situationen sedan han begått subjektiva misstag eller sedan oväntade och oundvikliga förändringar inträtt i de objektiva förhållandena.

Varför begås subjektiva misstag? Därför att det sätt på vilket styrkorna i ett krig eller i en strid fördelas eller ledes inte passar den givna tidens och platsens betingelser, därför att subjektiv ledning inte motsvarar eller strider emot de objektiva betingelserna, med andra ord, därför att motsättningen mellan det subjektiva och det objektiva inte har lösts. Vad människor än sysslar med, kan de svårligen undvika sådana situationer, men en del människor visar sig mera kompetenta än andra. Liksom vi i vilket arbete som helst, kräver en relativt hög kompetens, så kräver vi också i ett krig flera segrar, eller omvänt, färre nederlag. Här ligger svårigheten i att bringa det subjektiva och det objektiva i rätt förhållande till varandra.

Ta ett exempel ur taktiken. Om den punkt som utväljs för angrepp, ligger på en av fiendens flanker och just där han har sin svaga punkt och angreppet följaktligen lyckas, då står det subjektiva i rätt förhållande till det objektiva, det vill säga, då stämmer befälhavarens spaning, bedömning och beslut med fiendens verkliga läge och dispositioner. Om den punkt man väljer att angripa ligger på en annan flank eller i mitten, och angreppet stöter på ett hinder och inte har framgång, saknas en dylik överensstämmelse. Om angreppet göres i rätt tid, om reserverna används varken för sent eller för tidigt och om alla andra dispositioner och operationer i denna strid är sådana att de är förmånliga för oss och inte för fienden, stämmer den subjektiva ledningen under stridens gång fullkomligt med det objektiva läget. En dylik överensstämmelse är mycket sällsynt i ett krig eller i ett slag, ty de stridande är grupper av levande människor, som bär vapen och behåller sina hemligheter för sig själva. Detta är något helt annat än att hantera livlösa ting eller rutinsaker. Men om de order som befälhavaren ger i stort sett stämmer med det verkliga läget, det vill säga, om de avgörande elementen i dessa order stämmer med det verkliga läget, finns det en grundval för seger.

En befälhavares riktiga dispositioner härleder sig ur hans riktiga beslut, hans riktiga beslut härleder sig ur hans riktiga omdömen, och hans riktiga omdömen härleder sig ur en grundlig och nödvändig spaning samt ur att han överväger och sammanfogar de data av olika slag som samlats genom spaningsverksamheten. Han använder alla möjliga och nödvändiga spaningsmetoder, begrundar de upplysningar som samlats om fiendens läge, förkastar de värdelösa och väljer ut de väsentliga, eliminerar det som är falskt och behåller det som är sant. Han går från ett ting till ett annat och utifrån och in; sedan tar han förhållandena på sin egen sida med i beräkningen och gör en jämförande granskning av båda sidorna och deras inbördes förhållanden, och på så sätt bildar han sina omdömen, bestämmer sig och utarbetar sina planer. Sådan är hela den process som en militär går igenom för att vinna kunskap om ett läge, innan han utformar en strategisk plan, en plan för ett fälttåg eller för ett slag. Men i stället för att göra detta, baserar en vårdslös militär sina militära planer på sitt eget önsketänkande, följaktligen är hans planer fantasifulla och överensstämmer inte med verkligheten. En våghalsig militär, som stöder sig enbart på entusiasm, måste ofelbart bli lurad av fienden, eller lockas av någon ytlig eller partiell företeelse i fiendens läge, eller påverkas av sina underordnades oansvariga förslag, vilka inte är grundade på verklig vetskap eller djup insikt. På detta sätt kör han huvudet i väggen, därför att han inte vet och inte vill veta, att varje militär plan måste grundas på den nödvändiga spaningen och på omsorgsfullt övervägande av fiendens läge, hans eget läge och förhållandet mellan dessa.

Den processen genom vilken man får kunskap om ett läge pågår inte endast innan en militär plan utformats utan också efteråt. Under planens genomförande, från och med den stund den sättes i verkställighet och fram till operationens slut, finns en annan process för att få kunskap om läget, nämligen praktikens. Under denna process förlopp är det nödvändigt att ånyo granska huruvida planen, som man utarbetade under den föregående processen, stämmer med verkligheten. Gör den inte det, eller stämmer den inte helt med verkligheten, blir det, i ljuset av vår nya kunskap, nödvändigt att bilda nya omdömen, fatta nya beslut och ändra den ursprungliga planen så att den svarar mot det nya läget. I nästan varje operation ändras planen något och ibland ändras den helt. En våghalsig man, som inte förstår behovet av dylika ändringar eller är ovillig att göra dem och i stället går blint på, kommer oundvikligen att köra huvudet i väggen.

Det ovan sagda gäller en strategisk aktion, ett fälttåg eller ett slag. Så länge en erfaren militär är anspråkslös och villig att lära, kommer han att kunna lära väl känna sina egna styrkors karaktär (officerare, soldater, vapen, utrustning, osv. och summan av allt detta), de fientliga styrkornas karaktär (likaledes officerare, soldater, vapen, utrustning osv. och summan av allt detta) samt alla andra förhållanden som sammanhänger med kriget, såsom politik, ekonomi, geografi och väder. En sådan militär kommer att bättre begripa att leda ett krig eller en operation och är en mera trolig segrare. Han kommer dithän därför, att han, under en lång tidsperiod, har lärt känna läget på både fiendesidan och sin egen sida, han har upptäckt handlingens lagar och löst motsättningarna mellan det subjektiva och det objektiva. Denna kunskapsprocess är ytterst viktig; utan en sådan lång period av erfarenhet vore det svårt att förstå och begripa lagarna för ett helt krig. Varken en nybörjare eller en människa, som strider endast på papperet, kan bli en verkligt skicklig befälhavare av hög rang; endast den som har lärt genom verklig kamp i krig kan bli det.

Alla militära lagar och militära teorier som är av principiell natur, utgöres av erfarenheter från tidigare krig, vilka summerats av människor i gångna tider eller i vår egen tid. Vi bör allvarligt studera dessa lärdomar, som betalts med blod och är ett arv från gångna tiders krig. Detta är en sak. Men det finns en till. Vi bör pröva dessa slutsatser mot vår egen erfarenhet, tillägna oss det som är nyttigt, förkasta det som är till ingen nytta samt tillfoga det som är vårt eget speciella. Det sistnämnda är mycket viktigt, ty annars kan vi inte leda ett krig.

Att läsa är att lära, men att tillämpa är också att lära, och därtill det viktigare sättet att lära. Vår främsta metod att lära oss krigföring är att föra krig. En person som inte haft tillfälle till skolgång kan dock lära krigföring - han kan lära genom att kämpa i krig. Ett revolutionärt krig är ett massföretag; ofta är det inte en fråga om att först lära och sedan göra, utan om att göra och sedan lära, ty att göra är i sig självt att lära. Det finns en skiljelinje mellan en vanlig civil människa och en soldat, men den är inte någon kinesisk mur och kan snabbt bryggas över, och sättet att brygga över den är att deltaga i revolution, i krig. När vi säger, att det inte är lätt att lära och tillämpa det man lär sig, menar vi, att det är svårt att lära grundligt och tillämpa skickligt. När vi säger, att civila mycket snabbt kan bli soldater, menar vi att det inte är svårt att stiga över tröskeln. För att föra samman dessa två uttalanden, kan vi citera det kinesiska ordstävet: "Ingenting i världen är svårt för den som lägger manken till." Att stiga över tröskeln är inte svårt, och att uppnå mästerskap är också möjligt, förutsatt att man inriktar sig på uppgiften och är skicklig i att lära.

Krigets lagar är, liksom de lagar som styr alla andra ting, den objektiva verklighetens återspeglingar i vårt medvetande; allting utanför medvetandet är objektiv verklighet. Följaktligen innesluter det, som man måste lära och känna till, läget både hos fienden och på vår sida; bägge företeelserna måste betraktas såsom studieobjekt, medan medvetandet (förmågan att tänka) allena är subjektet som utför studiet. En del människor har förmåga att känna sig själva men är dåligt i stånd att känna sin fiende, och med andra är det tvärtom; ingendera sortens människor kan lösa problemet om att lära och tillämpa krigets lagar. Det finns ett uttalande från den gamla tiden i Kina i den store militärvetenskaparen Sun Wu Tus bok, "Känn fienden och känn dig själv, och du kan utkämpa ett hundra strider utan fara för nederlag."[2] Detta åsyftar både lärandets och tillämpningens stadier, både kännedomen om lagarna för den objektiva verklighetens utveckling och våra egna beslut om handling i enlighet med dessa lagar i syfte att besegra den fiende vi står inför. Vi bör inte ta detta uttalande lätt.

Kriget är den högsta formen för kamp mellan nationer, stater, klasser eller politiska grupper, och alla krigets lagar tillämpas av krigförande nationer, stater, klasser eller politiska grupper i syfte att vinna seger. Seger eller nederlag i krig, beror tvivelsutan i stort sett av de militära, politiska och ekonomiska förhållandena och naturförhållandena på båda sidor. Men inte enbart av dessa. Det beror också av varje sidas subjektiva förmåga att leda kriget.

En militär får inte, i sin strävan att vinna ett krig, överskrida de gränser, som de materiella betingelserna sätter; inom dessa gränser kan och bör han emellertid sträva efter seger. Skådeplatsen för en militärs aktioner är byggd på de objektiva materiella betingelserna, men på denna scen kan han leda uppförandet av månget drama, fyllt med dåd och färg, kraft och storhet. När därför de objektiva materiella grundvalarna, det vill säga, de militära, politiska och ekonomiska förhållandena samt naturförhållandena är givna, måste befälhavarna i vår Röda armé visa sin skicklighet och ställa upp alla sina styrkor i syfte att krossa de nationella fienderna och klassfienderna samt omdana denna onda värld. Det är här vår subjektiva skicklighet i att leda krig kan och bör utövas. Vi tillåter inte någon av våra befälhavare i Röda armén att bli en drumlig hetsporre; vi önskar förvisso att varje befälhavare i Röda armén ska bli en hjälte, som är både djärv och klartänkt, som äger både ett allt övervinnande mod och förmåga att förbli herre över situationen under alla de förändringar och växlingar som äger rum under hela kriget. När han simmar i krigets ocean, måste han inte endast undvika att kava omkring utan att komma någon vart, utan måste försäkra sig om att han med väl avpassade simtag når den motsatta stranden. Lagarna för hur man leder ett krig är läran om konsten att simma i krigets ocean.

Detta om våra metoder.

KAPITEL II

KINAS KOMMUNISTISKA PARTI OCH KINAS REVOLUTIONÄRA KRIG

Kinas revolutionära krig, som började 1924, har genomgått två skeden: det första från 1924 till 1927, och det andra från 1927 till 1936; nu kommer ett skede av ett nationellt revolutionärt krig mot Japan att inledas. Detta revolutionära krigs alla tre skeden har utkämpats, håller på att utkämpas och kommer att utkämpas under ledning av det kinesiska proletariatet och dess parti, Kinas kommunistiska parti. De främsta fienderna i Kinas revolutionära krig är imperialismen och de feodala krafterna. Ehuru den kinesiska bourgeoisin vid vissa historiska tidpunkter må deltaga i det revolutionära kriget, gör dess själviskhet och brist på politisk och ekonomisk självständighet den både ovillig och oförmögen att leda Kinas revolutionära krig in på vägen till fullständig seger. De stora massorna av Kinas bönder och av småbourgeoisin i städerna önskar att deltaga aktivt i det revolutionära kriget och föra det till fullständig seger. De utgör huvudstyrkorna i det revolutionära kriget, men eftersom de är småproducenter är deras politiska vyer begränsade (och en del av de arbetslösa massorna har anarkistiska åsikter) och de är därför oförmögna att ge riktig ledning i kriget. I en era, då proletariatet redan framträtt på den politiska scenen, faller sålunda ansvaret för att leda Kinas revolutionära krig oundvikligen på Kinas kommunistiska parti. I en dylik era kommer med all säkerhet vilket revolutionärt krig som helst att sluta i nederlag, om det saknar eller föres i strid med proletariatets och Kinas kommunistiska partis ledning. Bland alla de samhällsskikt och politiska grupperingar, som finns i det halvkoloniala Kina, är proletariatet och det kommunistiska partiet de från trångsynthet och själviskhet mest frigjorda. De är politiskt sett de mest framsynta, de bäst organiserade och mest redo att fördomsfritt lära av avantgardeklassen, proletariatet och dess politiska parti världen över, samt att utnyttja denna erfarenhet i sin egen saks tjänst. Följaktligen är det endast proletariatet och det kommunistiska partiet som kan leda bönderna, städernas småbourgeoisi och bourgeoisi, övervinna trångsyntheten bland bönderna och småbourgeoisin och förstörelselustan hos de arbetslösa massorna, samt också (förutsatt att det kommunistiska partiet icke begår fel i sin politik) övervinner den vacklan och brist på grundlighet som bourgeoisin uppvisar - och som kan leda revolutionen och kriget in på vägen till seger.

Det revolutionära kriget 1924-27 fördes allmänt talat under förhållanden, i vilka det internationella proletariatet och det kinesiska proletariatet samt dess parti utövade politiskt inflytande på Kinas nationella bourgeoisi och dess partier samt ingick i politiskt samarbete med dem. Men detta revolutionära krig misslyckades vid den kritiska tidpunkten, främst därför, att storbourgeoisin blev förrädare, och även därför, att opportunister inom de revolutionära leden frivilligt uppgav ledningen av revolutionen.

Det agrarrevolutionära kriget, som varade från 1927 till nu, har förts under nya betingelser. I detta krig är fienden icke endast imperialismen utan också storbourgeoisins och de stora godsägarnas förbund. Och den nationella bourgeoisin har blivit en svans åt storbourgeoisin. Detta revolutionära krig ledes enbart av det kommunistiska partiet, som upprättat sin oinskränkta ledning i det. Kommunistiska partiets oinskränkta ledning är den viktigaste betingelsen, vilken gör det möjligt att med fasthet slutföra det revolutionära kriget. Utan denna ledning är det otänkbart att det revolutionära kriget kunde ha förts med sådan ståndaktighet.

Kinas kommunistiska parti har lett Kinas revolutionära krig modigt och beslutsamt och i femton långa år[3] visat hela nationen att det är folkets vän. Det har vid varje tidpunkt kämpat i det revolutionära krigets främsta led för att försvara folkets intressen och för dess frihet och frigörelse.

Kinas kommunistiska parti har genom sin mödosamma kamp och genom det martyrium hundratusentals av dess heroiska medlemmar och kadrer utstått, spelat en stor uppfostrande roll bland hundratals miljoner människor över hela landet. Partiets utomordentliga historiska framgångar i sin revolutionära kamp har vid denna kritiska tidpunkt, då Kina invaderas av en fiende till hela nationen, skapat förutsättningarna för dess fortbestånd och räddning; och dessa förutsättningar bygger på en politisk ledning, som åtnjuter förtroende hos folkets övervägande flertal och har utvalts av dem efter att ha prövats i många år. I dag är folket mera berett att godta vad det kommunistiska partiet säger än vad något annat politiskt parti säger. Om det inte vore för Kinas kommunistiska partis mödosamma kamp under de senaste femton åren skulle det vara omöjligt att rädda Kina undan det nya hotet om underkuvande.

Förutom Chen Tu-Hsius[4] högeropportunistiska fel och Li Li-sans[5] "vänster"-opportunism, har Kinas kommunistiska parti under det revolutionära krigets förlopp begått två andra fel. Det första felet var "vänster"-opportunismen av 1931-34,[6] som resulterade i allvarliga förluster i det agrar-revolutionära kriget med påföljd att vi, i stället för att slå ned fiendens femte "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg, förlorade våra basområden och Röda armén försvagades. Detta fel rättades vid det utvidgade möte, som Centralkommitténs politiska byrå höll i Tsunyi i januari 1935. Det andra felet var Chang Kuo-taos högeropportunism av 1935-36,[7] vilken utvecklades så långt att den undergrävde disciplinen inom partiet och Röda armén samt orsakade allvarliga förluster för en del av Röda arméns huvudstyrkor. Men också detta fel rättades till slut, tack vare Centralkommitténs riktiga ledning och den politiska medvetenheten hos partimedlemmarna, befälhavarna och kämparna i Röda armén. Naturligtvis var alla dessa fel skadliga för vårt parti, för vår revolution och för kriget, men till slut övervann vi dem. I och med att vi gjorde detta, stålsattes vårt parti och vår Röda armé och blev ännu starkare.

Kinas kommunistiska parti har lett och fortsätter att leda detta gripande, storslagna och segerrika revolutionära krig. Detta krig är inte enbart en fana för Kinas frigörelse, utan har också internationell revolutionär betydelse. De revolutionära folken jorden runt har ögonen på oss. I det nya skedet, det antijapanska nationella revolutionära krigets skede, kommer vi att leda den kinesiska revolutionen till dess fullbordan och att utöva ett djupt gående inflytande på revolutionen i öster och i hela världen. Vårt revolutionära krig har bevisat, att vi behöver en riktig marxistisk militär linje såväl som en riktig marxistisk politisk linje. Femton år av revolution och krig har hamrat ut en sådan politisk linje och en sådan militär linje. Vi tror att dessa linjer från och med nu, i krigets nya skede, kommer att vidareutvecklas, att fyllas ut och berikas under de nya förhållandena så att vi kan uppnå vårt mål att besegra nationens fiende. Historien säger oss att riktiga politiska och militära linjer inte uppstår och utvecklas spontant och i lugn och ro, utan endast under kamp. Dessa linjer måste bekämpa "vänster"-opportunismen å ena sidan och högeropportunismen å den andra. Utan att vi bekämpar och genomgående övervinner dessa fördärvliga tendenser, som skadar revolutionen och det revolutionära kriget, vore det omöjligt att få fram en riktig linje och vinna seger i det revolutionära kriget. Detta är skälet till att jag i denna broschyr ofta berör felaktiga åsikter.

KAPITEL III

KINAS REVOLUTIONÄRA KRIGS KÄNNETECKEN

1. Ämnets vikt

Folk, som inte vill medge, som inte vet eller inte vill veta att Kinas revolutionära krig har sina egna kännetecken, har satt likhetstecken mellan det krig som Röda armén utkämpar emot kuomintangstyrkorna och krig i allmänhet eller inbördeskriget i Sovjetunionen. Erfarenheterna från inbördeskriget i Sovjetunionen, vilket leddes av Lenin och Stalin, har världsomfattande betydelse. Alla kommunistiska partier, Kinas kommunistiska parti inberäknat, betraktar denna erfarenhet och den teoretiska sammanfattning därav, som gjordes av Lenin och Stalin, såsom vägledande för sig. Men detta betyder inte att vi bör mekaniskt tillämpa denna erfarenhet på våra egna förhållanden. Kinas revolutionära krig har i många avseenden kännetecken som skiljer det från inbördeskriget i Sovjetunionen. Det är givetvis fel att inte ta dessa kännetecken med i beräkningen eller att förneka deras existens. Detta har till fullo bekräftats under vårt tioåriga krig.

Vår fiende har begått liknande fel. Han har inte insett att kampen mot Röda armén fordrar en annan strategi och en annan taktik än de som nu används i kampen mot andra styrkor. Fienden förlitade sig på sin överlägsenhet i olika avseenden, tog oss lätt och höll fast vid sina gamla krigföringsmetoder. Så var fallet både före och under hans fjärde "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg år 1933, med resultat att han led en rad nederlag. En ny inställning till problemet inom kuomintangarmén föreslogs först av den reaktionäre kuomintanggeneralen Liu Wei-yuan och sedan av Tai Yueh. Deras idéer accepterades småningom av Chiang Kai-shek. Det var på detta sätt Chiang Kai-sheks utbildningskår för officerare vid Lushan [8] kom till och de nya reaktionära militära principerna tillämpades i det femte "inringnings- och undertrycknings"-fälttåget.

Men när fienden ändrade sina militära principer[9] så att de passade för operationer mot Röda armén, uppstod inom våra led en grupp människor som återgick till det "gamla sättet". De yrkade på återgång till metoder, som passade vad de var vana vid, vägrade att undersöka de särskilda betingelserna i varje enskilt fall, förkastade de erfarenheter som vunnits under de blodiga striderna i Röda arméns historia, förringade imperialismens och Kuomintangs styrka såväl som kuomintangarméns och blundade för de nya reaktionära principer som fienden lagt sig till med. Till följd av allt detta förlorade vi alla de revolutionära basområdena med undantag för gränsområdet ShensiKansu, Röda armén minskade från 300.000 till några tiotusental, medlemsantalet i Kinas kommunistiska parti föll från 300.000 till några tiotusental, och så gott som alla partiorganisationer inom kuomintangområdena förintades. Vi blev, kort sagt, hårt bestraffade, vilket var av historisk betydelse. Denna grupp kallade sig marxist-leninistisk, men i verklighet hade den inte lärt ett uns av marxismen-leninismen. Lenin sade, att det som är viktigast i marxismen, dess levande själ, är den konkreta analysen av konkreta förhållanden [10] Det var just detta som dessa våra kamrater glömde.

Följaktligen kan man se, att det är omöjligt att leda Kinas revolutionära krig och att leda det till seger utan förståelse för dess kännetecken.

2. Vad är det som kännetecknar Kinas revolutionära krig?

Vad är det då som kännetecknar Kinas revolutionära krig?

Jag tror det finns fyra huvudsakliga kännetecken.

Det första är, att Kina är ett väldigt halvkolonialt land, som politiskt och ekonomiskt är ojämnt utvecklat och har genomgått revolutionen 1924-27.

Detta kännetecken visar att det är möjligt för Kinas revolutionära krig att utvecklas och uppnå seger. Vi påpekade detta redan (vid Första partikongressen i gränsområdet Hunan-Kiangsi)[11] i slutet av år 1927 och i början av år 1928, kort efter det att gerillakrig inleddes i Kina, då en del kamrater i Chingkangbergen i gränsområdet HunanKiangsi ställde frågan: "Hur länge kan vi hålla den röda fanan uppe?" Ty detta var en synnerligen grundläggande fråga. Utan att besvara denna fråga, om huruvida Kinas revolutionära basområden och Kinas Röda armé kunde överleva och utvecklas, skulle vi inte ha förmått att gå ett enda steg framåt. Kinas kommunistiska partis Sjätte rikskongress år 1928 gav ånyo svaret på denna fråga. Sedan dess har Kinas revolutionära rörelse haft en riktig teoretisk grund.

Låt oss nu analysera detta kännetecken.

Den politiska och ekonomiska utvecklingen i Kina är ojämn - en svag kapitalistisk hushållning existerar samtidigt med en övervägande halvfeodal hushållning; några få moderna industri- och handelsstäder existerar jämsides med en väldig stagnerad landsbygd; flera miljoner industriarbetare existerar samtidigt med flera hundra miljoner bönder och hantverkare, vilka arbetar under det gamla systemet; stora krigsherrar, som behärskar centralregeringen, existerar jämsides med små krigsherrar, som behärskar provinserna; två slags reaktionära arméer, den så kallade Centralarmén under Chiang Kai-shek och "diverse trupper" under krigsherrarna i provinserna, existerar sida vid sida; några få järnvägar, ångbåtslinjer och motorvägar existerar sida vid sida med oräkneliga skottkärrestigar och gångstigar, av vilka många är svåra även för en fotgängare att ta sig fram på.

Kina är ett halvkolonialt land - oenighet bland de imperialistiska makterna skapar oenighet bland de styrande grupperna i Kina. Det är skillnad mellan ett halvkolonialt land, som behärskas av flera länder och en koloni som behärskas av ett enda land.

Kina är ett väldigt land - "När det är mörkt i öster, är det ljust i väster; när allt är mörkt i söder, är det ännu ljust i norr." Sålunda behöver man inte oroa sig för brist på utrymme att manövrera i.

Kina har genomgått en stor revolution - denna har gett de frön ur vilka Röda armén vuxit fram, försett oss med ledaren för Röda armén, nämligen Kinas kommunistiska parti, och givit massorna erfarenheten av medverkan i en revolution.

Därför säger vi, att det första kännetecknet för Kinas revolutionära krig är att det förs i ett väldigt halvkolonialt land, vilket politiskt och ekonomiskt är ojämnt utvecklat och har genomgått en revolution. Detta kännetecken bestämmer i grunden vår militära strategi och tak. tik så väl som vår politiska strategi och taktik.

Det andra kännetecknet är, att vår fiende är stor och stark.

Hur står det till med Kuomintang, Röda arméns fiende? Det är ett parti som har gripit den politiska makten och mer eller mindre stabiliserat sin maktställning. Det har stöd av världens främsta kontrarevolutionära stater. Det har omdanat sin armé, vilken sålunda blivit olik varje annan armé i Kinas historia och i det stora hela liknar de moderna staternas arméer. Denna armé är mycket bättre utrustad med vapen och materiel än Röda armén och är större än någon armé i Kinas historia och än något annat lands stående armé. En hel värld skiljer Kuomintangs armé och Röda armén åt. Kuomintang har kontroll över nyckelpositionerna eller livslinjerna i Kinas politik, hushållning, kommunikationer och kultur. Dess politiska makt sträcker sig över hela landet.

Kinas Röda armé står därför inför en stor och mäktig fiende. Detta är det andra kännetecknet för Kinas revolutionära krig. Det leder nödvändigtvis till att Röda arméns militära operationer på många sätt skiljer sig från de som gäller för krig i allmänhet eller gällde under inbördeskriget i Sovjetunionen eller under Nordexpeditionen.

Det tredje kännetecknet är att Röda armén är liten och svag.

Kinas Röda armé skapades efter den första stora revolutionens nederlag och började som gerillaförband. Detta skedde under en period, då de reaktionära kapitalistiska länderna i världen upplevde en relativ politisk och ekonomisk stabilisering samtidigt som Kina upplevde en reaktion.

Vår politiska makt existerar i spridda och isolerade bergiga trakter eller i långt avlägsna trakter och erhåller ingen hjälp av något slag från yttervärlden. De ekonomiska och kulturella förhållandena i de revolutionära basområdena är efterblivna i jämförelse med de som råder i kuomintangområdena. De revolutionära basområdena omfattar endast landsbygdsdistrikt och småstäder. Dessa områden var i början ytterst små och har inte vuxit nämnvärt sedan dess. Dessutom är de flytande och icke fasta, och Röda armén har inga verkligt fasta baser.

Röda armén är numerärt liten, dess vapen är dåliga, och den har stora svårigheter att erhålla förnödenheter såsom mat, sängkläder och kläder.

Detta kännetecken står i skarp kontrast till det föregående. Ur denna skarpa kontrast har Röda arméns strategi och taktik uppstått.

Det fjärde kännetecknet är kommunistiska partiets ledarskap och agrarrevolutionen.

Detta kännetecken är en oundviklig följd av det första. Det har givit upphov till två särdrag. A ena sidan, trots att Kinas revolutionära krig äger rum i en period av reaktion inom Kina och i hela den kapitalistiska världen, kan det bli segerrikt därför, att det står under ledning av kommunistiska partiet och har böndernas stöd. Tack vare bondemassornas stöd är våra basområden, hur små de än är, politiskt sett ytterst mäktiga och står beslutsamt emot den väldiga kuomintangregimen samtidigt som de militärt lägger stora svårigheter i vägen för Kuomintangs angrepp. Röda armén har, trots att den är liten, en stor stridsduglighet - därför att dess medlemmar, vägledda av kommunistiska partiet, är födda ur agrarrevolutionen och kämpar för sina egna intressen, och därför att dess befäl och kämpar är politiskt enade.

A andra sidan, uppvisar Kuomintang en skarp kontrast. Det bekämpar agrarrevolutionen och har därför inget stöd bland bönderna. Trots att det har en stor armé, kan Kuomintang inte få sina soldater och de många officerarna av lägre rang, som ursprungligen var småproducenter, att villigt riskera livet för dess sak. Dess befäl och dess manskap är politiskt splittrade, vilket nedsätter dess stridsduglighet.

3. Vår strategi och taktik, en följd av dessa kännetecken

De fyra kännetecknen för Kinas revolutionära krig är: ett väldigt halvkolonialt land som har en ojämn politisk och ekonomisk utveckling och har genomgått en stor revolution; en stor och mäktig fiende; en liten och svag Röd arme samt agrarrevolutionen. Dessa kännetecken bestämmer linjen för hur Kinas revolutionära krig ska ledas såväl som många av dess strategiska och taktiska principer. Av de första och fjärde kännetecknen följer att det är möjligt för Kinas Röda armé att växa och att besegra sin fiende. Av de andra och tredje kännetecknen följer att det är omöjligt för Kinas Röda armé att växa mycket fort eller att snabbt besegra sin fiende; med andra ord, kriget kommer att bli långvarigt och kan, om det skötes illa, till och med förloras.

Dessa är de två perspektiven i Kinas revolutionära krig. De existerar samtidigt, det vill säga, det finns gynnsamma faktorer såväl som svårigheter. Detta är Kinas revolutionära krigs grundläggande lag, ur vilken många andra lagar följer. Vårt tioåriga krigs historia har bevisat denna lags giltighet. Den som har ögon att se med, men inte kan se denna grundläggande lag, kan inte leda Kinas revolutionära krig, kan inte föra Röda armén till segrar.

Det står klart, att vi måste lösa följande principfrågor på ett riktigt sätt:

Rätt avgöra vår strategis inriktning, bekämpa äventyrspolitik, när vi går till angrepp, bekämpa konservatism, när vi intar försvarsställning, och bekämpa tendenser till flykt-mentalitet när vi förflyttar oss från ett ställe till ett annat.

Gå emot gerillainställning i Röda armén, men samtidigt inse att dess operationer har gerillakaraktär.

Gå emot långvariga fälttåg och en strategi för snabbt avgörande och hålla på strategin för ett långvarigt krig och fälttåg för snabba avgöranden.

Gå emot fasta stridslinjer och ställningskrig och hålla på flytande stridslinjer och en rörlig krigföring.

Gå emot strider som enbart syftar till att jaga fienden på flykten och hålla på strider för att förinta fienden.

Gå emot strategin att slå med två "nävar" i två riktningar samtidigt och hålla på strategin att slå med en "näve" i en riktning i taget [12]

Gå emot principen att upprätthålla ett stort uppland och hålla fast vid principen att ha små uppland.

Gå emot ett fullständigt centraliserat befäl och vara för ett relativt centraliserat befäl.

Gå emot den rent militära synpunkten och de kringströvande rebellernas metoder[13] och inse att Röda armén är en propagandist och organisatör för den kinesiska revolutionen.

Gå emot banditmetoder[14] och upprätthålla strikt politisk disciplin.

Gå emot krigsherremetoder och befordra både demokrati inom rimliga gränser och en auktoritär disciplin i armén.

Gå emot en felaktig, sekteriskt politik i fråga om kadrerna och upprätthålla en riktig kaderpolitik.

Gå emot isoleringspolitiken och hålla fast vid politiken att vinna alla tänkbara bundsförvanter.

Gå emot att Röda armén hålls kvar på sitt gamla stadium och sträva att föra den upp i ett nytt stadium.

Vår nuvarande diskussion om strategiska problem syftar att noggrant klargöra dessa ting i ljuset från den historiska erfarenhet som vunnits under Kinas tio år av blodigt revolutionärt krig.

KAPITEL IV

"INRINGNING OCH UNDERTRYCKNING" OCH FÄLTTÅG DÄREMOT - HUVUDMÖNSTRET FÖR KINAS INBÖRDESKRIG

Under de tio år som gått sedan vårt gerillakrig började, har varje självständigt Röda arméförband, varje Röd armé och varje revolutionärt basområde av fienden regelbundet utsatts för "inringning och undertryckning". Fienden betraktar Röda armén som ett monster och försöker infånga den så snart den visar sig. Han förföljer ständigt Röda armén och försöker ständigt att inringa den. Detta krigföringsmönster har inte ändrats på tio år, och därest inte inbördeskriget ger plats för ett nationellt krig, kommer mönstret att förbli detsamma ända till den dag då fienden blir den svagare parten och Röda armén den starkare.

Röda arméns operationer tar formen av fälttåg mot "inringning och undertryckning". För oss betyder seger huvudsakligen seger i kampen mot "inringning och undertryckning", det vill säga, strategiska segrar och segrar i fälttåg. Kampen mot varje "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg utgör ett motfälttåg, som vanligtvis omfattar flera eller till och med tjogtals strider, stora och små. Innan ett "inringnings och undertrycknings"-fälttåg grundligt krossats, kan man inte tala om strategisk seger eller om seger för motfälttåget som helhet, trots att många strider må ha vunnits. Röda arméns tioåriga historia är en historia om fälttåg mot "inringning och undertryckning".

Under fiendens "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg och Röda arméns motfälttåg används två slags krigföring, offensiv och defensiv. Häri skiljer de sig inte från något annat krig, gammalt eller nutida, i Kina eller annorstädes. Det som särskilt kännetecknar Kinas inbördeskrig är emellertid den ständiga växlingen mellan dessa två former av krigföring under en lång tidsperiod. I varje "inringnings och undertrycknings"-fälttåg använder fienden offensiven emot Röda arméns defensiv, och Röda armén använder defensiven emot hans offensiv; detta är första skedet i ett fälttåg emot "inringning och undertryckning". Sedan använder fienden defensiven emot Röda arméns offensiv, och Röda armén använder offensiven emot hans defensiv; detta är andra skedet i ett motfälttåg. Varje "inringnings och undertrycknings"-fälttåg har dessa två skeden och de växlar under en lång period.

Med ständig växling under en lång period menar vi att detta krigföringsmönster och dessa kampformer upprepas. Detta faktum är uppenbart för alla. Ett "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg och ett fälttåg emot det - sådant är krigets återkommande mönster. I varje fälttåg består växlingen mellan kampformerna av det första skedet, under vilket fienden använder offensiven emot vår defensiv och vi möter hans offensiv med vår defensiv, samt av det andra skedet, under vilket fienden använder defensiven mot vår offensiv, och vi möter hans defensiv med vår offensiv.

Vad innehållet i ett fälttåg eller i ett slag beträffar, består det inte enbart av upprepning utan är varje gång olika. Även detta är ett faktum och uppenbart för alla. I detta sammanhang har det blivit regel att varje fälttåg och motfälttåg blir mera omfattande än de föregående, situationen blir mera komplicerad och striderna mer intensiva.

Men detta betyder inte att det inte förekommer toppar och vågdalar. Efter fiendens femte "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg var Röda armén allvarligt försvagad och alla basområdena i söder gick förlorade. Sedan Röda armen förflyttat sig till Nordväst, håller den inte längre, såsom var fallet söderut, en livsviktig ställning, som kan hota den inre fienden. Följaktligen har "inringnings- och undertrycknings"-fälttågen minskat i omfattning, situationen har förenklats och striderna är mindre intensiva.

Vari består ett nederlag för Röda armén? Såvitt det gäller strategi, kan vi tala om nederlag endast då ett fälttåg emot "inringning och undertryckning" helt och hållet misslyckas, men även då är nederlaget endast partiellt och tillfälligt. Ty endast en total förintelse av Röda armén skulle utgöra ett fullständigt nederlag i inbördeskriget; men detta har aldrig inträffat. Förlusten av stora delar av dess basområden och Röda arméns förflyttning, innebär ett tillfälligt och partiellt nederlag, inte ett slutgiltigt och fullständigt, trots att detta partiella nederlag betydde förlust av 90 procent av partiets medlemsantal, de väpnade styrkorna och basområdena. Vi kallar denna förflyttning fortsättningen på vår defensiv, och fiendens förföljelse av oss fortsättningen på hans offensiv. Det vill säga, under striden mellan fiendens "inringning och undertryckning" och vårt motfälttåg, lät vi i stället för att gå över från defensiv till offensiv vår defensiv brytas av fiendens offensiv; sålunda vändes vår defensiv i reträtt och fiendens offensiv i förföljande. Men när Röda armén nådde ett nytt område, som till exempel då vi förflyttade oss från provinsen Kiangsi och en del andra områden till provinsen Shensi, började upprepningen av "inringnings- och undertrycknings"-fälttågen ånyo. Det är därför vi säger att Röda arméns strategiska reträtt (Långa marschen) var en fortsättning på dess strategiska defensiv, och fiendens strategiska förföljande en fortsättning på hans strategiska offensiv.

I Kinas inbördeskrig, som i alla andra krig, gamla eller nutida, i Kina eller utomlands, finns endast två grundläggande krigföringssätt, angrepp och försvar. Det särskilda kännetecknet på Kinas inbördeskrig består i den under lång tid pågående upprepningen av "inringnings- och undertrycknings"-fälttågen och av våra motfälttåg jämte den under lång tid pågående växlingen mellan dessa två krigföringssätt, angrepp och försvar, däri inräknat företeelsen med den stora strategiska förflyttningen över mer än tolvtusen kilometer (Långa marschen).[15]

Ett nederlag för fienden är ganska likartat. När fiendens "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg bryts och vår defensiv blir en offensiv, när fienden övergår till defensiven och måste omorganisera innan han kan sätta igång ytterligare ett "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg, är detta ett strategiskt nederlag. Fienden har inte såsom vi nödgats utföra en strategisk förflyttning längs mer än tolvtusen kilometer, ty han behärskar hela landet och är mycket starkare än vi. Men partiella förflyttningar av hans styrkor har förekommit. Ibland har fiendestyrkor i vita fästen, vilka inringats av Röda armén i vissa basområden, brutit igenom vår inringning och dragit sig tillbaka till vita områden för att organisera nya offensiver. Om inbördeskriget förlänges och Röda arméns segrar blir mera omfattande, blir det flera händelser av detta slag. Men fienden kan inte uppnå samma resultat som Röda armén emedan han inte har folkets stöd och hans officerare och manskap inte är eniga. Försökte han göra efter Röda arméns långväga förflyttning, skulle han säkerligen utplånas.

Under Li Li-san-linjens period år 1930, fattade kamrat Li Li-san inte det kinesiska inbördeskrigets långvariga karaktär och av det skälet fattade han inte lagen om att det under loppet av detta krig under en lång tidsrymd förekommer upprepade "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg och nederlag för dessa (vid denna tidpunkt hade det redan förekommit tre i gränsområdet Hunan-Kiangsi och två i Fukien). I ett försök att vinna en snabb seger för revolutionen beordrade han följaktligen Röda armén, som då befann sig i spädbarnsåldern, att angripa Wuhan och gav samtidigt order om ett landsomfattande väpnat uppror. Sålunda begick han ett "vänster"-opportunistiskt fel.

"Vänster"-opportunisterna av åren 1931-34 trodde likaledes inte på lagen om upprepade "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg. En del ansvariga kamrater i vårt basområde längs Hupeh-HonanAnhweigränsen hade en teori om "stödtrupper", och vidhöll att kuomintangarmén efter nederlaget i sitt tredje "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg hade blivit enbart en stödtrupp och att imperialisterna själva skulle tvingas att gå i fält som huvudstyrka i de fortsatta angreppen mot Röda armén. Den strategi som baserades på denna värdering, utgick ifrån att Röda armén borde angripa Wuhan. I princip sammanföll detta med åsikterna hos de kamrater i Kiangsi, som påyrkade att Röda armén skulle angripa Nanchang, var emot arbetet med att sammanlänka basområdena och taktiken att lura fienden in på djupet, ansåg att erövringen av huvudstaden och andra viktiga städer i en provins, var utgångspunkten för en seger i denna provins, och vidhöll att "kampen mot det femte 'inringnings- och undertrycknings'-fälttåget utgör den avgörande kampen mellan revolutionens och kolonialismens vägar". Denna "vänster"-opportunism var källan till den felaktiga linje, som tillämpades i kampen mot det fjärde "inringnings- och undertrycknings"-fälttåget i gränsområdet Hupeh-Honan-Anhwei och i striderna mot det femte i Centrala basområdet i Kiangsi. Den ställde Röda armén hjälplös inför dessa ursinniga fientliga fälttåg och orsakade den kinesiska revolutionen väldiga förluster.

Åsikten att Röda armén inte under några omständigheter borde tillämpa defensiva metoder var direkt förbunden med denna "vänster"-opportunism, vilken förnekade "inringnings- och förintelse"-fälttågens upprepning, och var likaledes helt och hållet felaktig.

Satsen, att en revolution eller ett revolutionärt krig är en offensiv, är naturligtvis riktig. Då en revolution eller ett revolutionärt krig uppstår och utvecklas från liten styrka till stor styrka, från saknad av politisk makt till att erövra politisk makt, från saknad av en Röd armé till att skapa en Röd armé och från saknad av revolutionära basområden till upprättandet av sådana, måste den vara på offensiven och kan inte vara konservativ; och tendenser till konservatism måste bekämpas.

Den enda riktiga satsen är att en revolution eller ett revolutionärt krig är en offensiv, men också innefattar försvar och reträtt. Att försvara för att angripa, att dra sig tillbaka för att rycka fram, att angripa flankerna för att rycka upp mot fronten, och att ta en omväg för att uppnå den direkta vägen - detta är oundvikligt i många företeelsers, särskilt i de militära rörelsernas utvecklingsprocess.

Av de bägge ovannämnda satserna kan den första vara riktig på det politiska planet, men den är oriktig, när den överflyttas till det militära planet. Dessutom är den politiskt riktig endast i en situation (när revolutionen går framåt), men oriktig när den överföres till en annan situation (när revolutionen är på tillbakagång, på allmän reträtt såsom i Ryssland år 1906[16] och i Kina år 1927, eller på partiell reträtt såsom i Ryssland 1918 vid tiden för Brest-Litovskfördraget).[17]

Endast den andra satsen är helt riktig och sann. "Vänster"-opportunismen av 1931-34, som mekaniskt motsatte sig användandet av defensiva militära åtgärder, var ingenting annat än ett utslag av barnsligt tänkande.

När kommer mönstret med upprepade "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg att upphöra? Om inbördeskriget blir långvarigt, kommer, enligt min åsikt, denna upprepning att upphöra när en grundlig förändring i styrkebalansen sker. Den kommer att upphöra, när Röda armén har blivit starkare än fienden. Då blir det vi som kommer att inringa och undertrycka fienden och han som tar sin tillflykt till motfälttåg. Men de politiska och militära betingelserna kommer inte att tillåta honom att uppnå samma ställning som Röda armén i sina motfälttåg. Det kan bestämt påstås att vid den tidpunkten kommer mönstret med upprepade "inringnings- och undertrycknings"fälttåg att ha upphört, om inte helt, så till största delen.

KAPITEL V

DEN STRATEGISKA DEFENSIVEN

Under denna rubrik skulle jag vilja diskutera följande frågor: 1) aktivt och passivt försvar; 2) förberedelser för att bekämpa "inringnings och undertrycknings"-fälttåg; 3) strategisk reträtt; 4) strategisk motoffensiv; 5) motoffensivens inledning; 6) truppkoncentration; 7) rörlig krigföring; 8) krig för snabbt avgörande; 9) förintelsekrig.

1. Aktivt och passivt försvar

Varför börjar vi med att tala om försvar? Sedan Kinas första nationella enhetsfront 1924-27 brutit samman, blev revolutionen ett klasskrig av det mest intensiva och skoningslösa slag. Under det att fienden härskade över hela landet, hade vi endast små väpnade styrkor; följaktligen hade vi från början att föra en bitter kamp mot hans
"inringnings- och undertrycknings"-fälttåg. Våra offensiver har varit intimt förbundna med våra ansträngningar att bryta dessa "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg, och vårt öde beror helt och hållet på om vi förmår att bryta dem. Processen för att slå tillbaka ett "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg sker vanligtvis på omvägar och är inte så direkt som man kunde önska. Huvudfrågan som därtill är ganska allvarlig, är hur vi ska bevara vår styrka och invänta ett tillfälle att slå fienden. Därför är det strategiska försvaret det mest komplicerade och viktigaste problemet i Röda arméns operationer.

Under våra tio år av krig uppstod ofta två avvikelser i det strategiska försvaret; den ena var att man förringade fienden, den andra, att man lät sig förskräckas av honom. Som följd av att man förringade fienden, led många gerillaförband nederlag, och var Röda armén vid flera tillfällen oförmögen att bryta fiendens "inringning och undertryckning".

När de revolutionära gerillaförbanden först uppstod, hände det ofta att deras ledare inte rätt värderade fiendens och vårt eget läge. Eftersom de hade lyckats att organisera plötsliga väpnade uppror på vissa ställen eller myterier bland de vita trupperna, såg de endast de för ögonblicket gynnsamma förhållandena, eller såg inte det allvarliga läge de faktiskt stod inför och därför undervärderade de vanligtvis fienden. Vidare hade de inget begrepp om sina egna svagheter (såsom att de saknade erfarenhet och hade små styrkor). Det var ett objektivt faktum att fienden var stark och vi svaga, och ändå vägrade somliga att ägna en tanke däråt, talade enbart om angrepp men aldrig om försvar eller reträtt. På detta sätt avväpnade de sig andligt vad försvar angick, och följaktligen var deras aktioner missriktade. Många gerillaförband led nederlag av detta skäl.

Exempel på hur Röda armén av detta skäl inte lyckades bryta fiendens "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg var dess nederlag år 1928 i Haifeng-Lufengområdet i provinsen Kwangtung,[18] samt då Röda armen år 1932, under fjärde motfälttåget mot fiendens "inringning och undertryckning" i gränsområdet Hupeh-Honan-Anhwei, förlorade sin rörelsefrihet därför att den handlat enligt teorin att kuomintangarmén endast var en stödtrupp.

Det finns många exempel på motgångar som berodde på rädsla för fienden.

I motsats till de som undervärderade fienden, fanns en del människor som kraftigt övervärderade honom och samtidigt undervärderade vår egen styrka. Följaktligen tillämpade de en oförsvarlig reträtt politik och likaledes avväpnade de sig andligt i fråga om försvaret. Detta hade till följd att en del gerillaförband led nederlag, eller att en del av Röda arméns fälttåg misslyckades eller att basområden gick förlorade.

Det mest uppseendeväckande exemplet på förlust av ett basområde var Centrala basområdet i Kiangsi under det femte fälttåget mot "inringning och undertryckning". Här uppstod felet ur en högeravvikelse. Ledarna fruktade fienden som om han vore en tiger, satte upp försvar överallt, utkämpade försvarsaktioner vid varje steg och vågade inte rycka fram till fiendens uppland och angripa honom där, något som skulle ha gynnat oss, ej heller vågade de dristigt locka fiendens trupper så långt in att de kunde fösas samman och förintas. Följaktligen gick hela basområdet förlorat, och Röda armén tvingades företa den Långa marschen på över 12.000 kilometer. Denna typ av fel föregicks emellertid vanligen av ett "vänster"-fel, som innebar att man undervärderade fienden. Den militära äventyrspolitiken att angripa nyckelstäderna år 1932 var roten och upphovet till den sedermera tillämpade linjen om passivt försvar mot fiendens femte "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg.

Det mest extrema exemplet på rädsla för fienden var "Chang Kuotaos reträttlinje". Fjärde Röda frontarméns västra kolonns nederlag väster om Gula floden[19] markerade denna linjes slutgiltiga bankrutt.

Aktivt försvar kallas även för offensivt försvar, eller försvar genom avgörande strider. Passivt försvar kallas även för ett rent defensivt försvar eller rent försvar. Passivt försvar är i verkligheten ett slags falskt försvar, och det enda verkliga försvaret är aktivt försvar, försvar som syftar till motangrepp och övergång till offensiv. Så vitt jag vet, finns det ingen militärhandbok av värde eller någon klok militärexpert, gammal eller modern, kinesisk eller utländsk, som inte motsätter sig passivt försvar, vare sig det rör strategi eller taktik. Endast en regelrätt fåne eller en galning skulle anamma passivt försvar och ha det som talisman. Det finns dock människor i denna värld som gör sådant. Detta är ett fel i krig, ett ådagaläggande av konservatism i militära frågor, som vi beslutsamt måste bekämpa.

Militära experter i de nyare och under snabb utveckling stadda imperialistländerna, nämligen Tyskland och Japan, trumpetar högljutt ut förmånerna med den strategiska offensiven och är motståndare till det strategiska försvaret. Militärt tänkande av detta slag passar absolut inte i Kinas revolutionära krig. Dessa militärexperter påstår att en allvarlig svaghet hos defensiven är att den undergräver folkets stridsmoral i stället för att stärka den. Detta gäller länder, där klassmotsättningarna är akuta och kriget endast gynnar det reaktionära härskande skiktet eller de reaktionära politiska grupper som befinner sig vid makten. Men vårt läge är ett annat. Vi kan, genom parollen att försvara de revolutionära basområdena och att försvara Kina, samla det övervägande flertalet av folket till att kämpa som en man, därför att vi är de undertryckta och offer för aggression. Det var också genom att tillämpa försvarsmetoder som Sovjetunionens Röda armé besegrade sina fiender under inbördeskriget. När imperialistländerna organiserade de vita för angrepp, förde Sovjetunionen kriget under parollen att försvara sovjeterna, och även då Oktoberrevolutionen förbereddes utfördes militär mobilisering under parollen att försvara huvudstaden. I varje rättvist krig har försvarsåtgärder inte enbart en lugnande effekt på politiskt fientliga element, de gör det också möjligt att samla de efterblivna grupperna bland massorna till att deltaga i kriget.

Då Marx sade, att när ett väpnat uppror väl brutit ut får det inte bli en minuts uppehåll i anfallet,[20] menade han, att när massorna väl överrumplat fienden, genom att resa sig, får de inte ge de reaktionära härskarna en enda chans att behålla eller återfå sin politiska makt, de måste gripa tillfället att slå ned landets reaktionära härskande krafter när dessa är oförberedda, och de får inte nöja sig med de segrar som redan vunnits, undervärdera fienden, slappna i sina anfall eller tveka med att rycka fram och sålunda låta tillfället att förinta fienden gå sig ur händerna och dra misslyckande över revolutionen. Detta är riktigt. Det betyder dock inte att vi revolutionärer, när vi redan befinner oss i strid med en överlägsen fiende, inte bör tillämpa försvarsåtgärder då vi är hårt pressade. Endast en prima idiot skulle tänka så.

Som helhet betraktat har vårt krig varit en offensiv emot Kuomintang, men militärt sett har det tagit formen av att bryta fiendens "inringning och undertryckning".

Militärt består vår krigföring i omväxlande bruk av defensiv och offensiv. I vårt fall gör det ingen skillnad om offensiven sägs följa eller föregå defensiven, därför att sakens kärna är att bryta "inringningen och undertryckningen". Försvarsåtgärderna fortsätter till dess att ett "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg är krossat, varpå offensiven börjar; detta är bara två skeden i samma företeelse, och ett fientligt "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg följs snabbt av ett annat. Defensiven är det mest komplicerade och viktigaste av dessa två skeden. Den berör många problem om hur man ska bryta "inringning och undertryckning". Den grundläggande principen är att hålla på aktivt försvar och bekämpa passivt försvar. När i vårt inbördeskrig Röda arméns styrka överträffar fiendens, kommer vi allmänt sett inte längre att ha behov av den strategiska defensiven. Vår politik blir då enbart den strategiska offensivens. Denna förändring kommer att bero på en genomgående förändring i styrkebalansen. Då detta inträffar kommer de enda återstående defensiva åtgärderna att vara
av partiell karaktär.

2. Förberedelser för att bekämpa "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg

Om vi inte vidtar behövliga och tillräckliga förberedelser emot ett planerat fientligt "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg, kommer vi med säkerhet att tvingas intaga en passiv hållning. Att ta strid i hast är att kämpa utan att vara säker om seger. Därför är det ytterst nödvändigt för oss att, då fienden förbereder ett "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg, förbereda vårt motfälttåg. Att motsätta sig sådana förberedelser, vilket en del folk i våra led en gång gjorde, är barnsligt och löjeväckande.

Det finns ett svårt problem, kring vilket meningsbrytningar lätt kan uppstå. När bör vi avsluta vår offensiv och övergå till att förbereda vårt nästa motfälttåg emot "inringning och undertryckning"? Då vi befinner oss i segerrik offensiv och fienden är på defensiven, utför han sina förberedelser för nästa "inringnings- och undertryckrings"-fälttåg i hemlighet, och det är därför svårt för oss att veta när hans offensiv ska börja. Om vårt arbete med att förbereda motfälttåget börjar för tidigt, kommer detta oundvikligen att minska vinsterna av vår offensiv och kan ibland också ha en viss skadlig inverkan på Röda armén och folket. Ty de främsta åtgärderna i förberedelsestadiet är de militära förberedelserna för återtåget och den politiska mobiliseringen för detta. Om vi börjar förberedelserna för tidigt, kan detta ibland övergå i väntan på fienden; sedan vi har väntat en lång tid, utan att fienden uppenbarar sig, måste vi återuppta vår offensiv. Och ibland kan det hända att fienden börjar sin offensiv just då vår återupptagna offensiv inledes, vilket försätter oss i ett svårt läge. Därför är valet av rätta tidpunkten att börja våra förberedelser en viktig fråga. Vilken tidpunkt som är den rätta bör avgöras med vederbörlig hänsyn både till fiendens och vårt eget läge samt till de inbördes förhållanden dessa emellan. För att känna fiendens läge, bör vi samla uppgifter om hans politiska, militära och ekonomiska ställning och om den allmänna stämningen i hans territorium. Vi måste, då vi analyserar sådana upplysningar, ta fiendens hela styrka med i beräkningen och får inte överdriva omfattningen av hans tidigare nederlag. A andra sidan får vi inte uraktlåta att räkna med hans inre motsättningar, ekonomiska svårigheter, den inverkan hans tidigare nederlag haft, osv. Vad oss själva angår, får vi inte överdriva omfattningen av våra tidigare segrar, men vi bör ej heller uraktlåta att ta dessas verkan helt med i räkningen.

När det gäller tidpunkten för förberedelserna, är det, allmänt talat, bättre att börja dessa för tidigt än för sent. Ty det förra innebär mindre förluster och har den fördelen att vi är förberedda och undviker fara och försätter oss i en i grunden oövervinnelig ställning.

De väsentliga problemen under förberedelsestadiet är förberedelserna för Röda arméns återtåg, den politiska mobiliseringen, rekryteringen, ordnandet av ekonomin och provianteringen och behandlingen av politiskt främmande element.

Med förberedelser för Röda arméns återtåg menar vi att man måste se upp med att den inte rör sig i en riktning som sätter återtåget i fara, eller att den inte rycker fram alltför långt vid sina angrepp eller blir alltför uttröttad. Dessa är de ting Röda arméns huvudstyrka måste dra försorg om inför en fientlig offensiv av stor omfattning. Vid en sådan tidpunkt, måste Röda armén koncentrera sin uppmärksamhet främst på att planera valet och förberedandet av stridsområdena, anskaffa krigsförråd samt utvidga och utbilda sina egna styrkor. Frågan om den politiska mobiliseringen är ytterst viktig i kampen emot "inringning och undertryckning". Det vill säga, vi bör klart, beslutsamt och till fullo tala om för Röda armén och folket i basområdena att fiendens offensiv är oundviklig och nära förestående och kommer att tillfoga folket allvarlig skada. Men samtidigt bör vi upplysa dem om hans svagheter, de faktorer som gynnar Röda armén, vår obetvingliga segervilja och vår allmänna arbetsplan. Vi bör mana Röda armén och hela befolkningen att kämpa mot fiendens "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg och försvara basområdet. Utom i de fall då det rör sig om militära hemligheter bör den politiska mobiliseringen ske öppet och, vad mera är, bör varje ansträngning göras att utvidga den till alla som möjligen kan tänkas stödja revolutionens sak. Nyckeln till det hela är att övertyga kadrerna.

Vid rekryteringen av nya soldater bör hänsyn tas främst till två faktorer, för det första, den politiska medvetenhetsnivån bland folket och befolkningens storlek, och, för det andra, Röda arméns tillstånd vid den aktuella tidpunkten och hur stora förluster den möjligen kan komma att lida under motfälttågets förlopp.

I motfälttåget är givetvis frågan om finanser och proviant av allra största vikt. Vi måste räkna med att fienden måhända drar ut på fälttåget. Det är nödvändigt att göra en uppskattning av de minimala materiella kraven - främst Röda armens men även befolkningens i det revolutionära basområdet - under hela kampen mot fiendens "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg.

Vad de politiskt främmande elementen angår, bör vi inte slappna i vaksamhet, men vi bör ej heller vara överdrivet oroliga för förräderi från deras sida och tillgripa alltför omfattande förebyggande åtgärder. Skillnad bör göras mellan godsägarna, köpmännen och de rika bönderna. Det viktiga är att förklara vår politik för dem och få dem att stå neutrala, samtidigt som vi organiserar folkets massor till att hålla ett öga på dem, Stränga åtgärder såsom arresteringar bör användas endast mot det fåtal som är farligast.

I en kamp emot "inringning och undertryckning" är framgångens omfång nära förbunden med den mån i vilka uppgifterna under det förberedande skedet har fullföljts. Avslappning i det förberedande arbetet, som följd av att fienden undervärderats, och panik, som följd av att man fruktar fiendens angrepp, är skadliga tendenser, och båda måste beslutsamt bekämpas. Vad vi behöver är en entusiastisk men lugn sinnesstämning och intensivt men välordnat arbete.

NOTER

[*] Detta verk skrevs för att summera erfarenheterna av det Andra revolutionära inbördeskriget och användes i författarens föreläsningar vid Röda armens högskola i norra Shensi. Endast fem kapitel blev färdiga. De kapitel, som rörde den strategiska offensiven, det politiska arbetet och andra problem förblev oskrivna, därför att han var alltför upptagen till följd av Sianintermezzot. Detta verk, en följd av en viktig kontrovers som under det Andra revolutionära inbördeskriget uppstod inom partiet om militära frågor, ger uttryck för en linje i militära frågor gentemot en annan. Det utvidgade mötet med Centralkommitténs politiska byrå, som hölls i januari 1935 i Tsunyi, avgjorde kontroversen om den militära linjen, bekräftade ånyo kamrat Mao Tse-tungs synpunkter och förkastade den felaktiga linjen. I oktober 1935 flyttade Centralkommittén till norra Shensi, och i december gav kamrat Mao Tse-tung en rapport "Om taktiken i kampen mot den japanska imperialismen", i vilken problem, som rörde partiets politiska linje under det Andra revolutionära inbördeskriget, löstes systematiskt. Han skrev detta verk ett år senare, under 1936, för att på ett systematiskt sätt förklara de strategiska problemen i Kinas revolutionära krig.[TILLBAKA]

[1] Strategins vetenskap, vetenskapen om fälttågen och taktikens vetenskap är allesamman delar av den kinesiska militärvetenskapen. Strategins vetenskap handlar om de lagar som styr ett krigsläge som helhet. Vetenskapen om fälttågen handlar om de lagar som styr fälttåg och tillämpas då man leder ett fälttåg. Taktikens vetenskap handlar om de lagar som styr strider och tillämpas då man leder en strid.[TILLBAKA]

[2] Sun Wu Tzu, eller Sun Wu, var en berömd kinesisk militärexpert i fjärde seklet f.Kr. Han skrev Sim Tzu, en avhandling om krig som omfattar tretton kapitel. Citatet härrör från kapitel 3, "Angreppsstrategi".[TILLBAKA]

[3] När kamrat Mao Tse-tung år 1936 skrev denna artikel var det exakt femton år sedan Kinas kommunistiska parti bildades i juli 1921.[TILLBAKA]

[4] Chen Tu-hsiu var ursprungligen professor vid Pekinguniversitetet och blev vida känd såsom en av redaktörerna i Ny Ungdom. Han var en av Kinas kommunistiska partis grundare. På grund av det anseende han åtnjöt vid tiden för Fjärde majrörelsen och som följd av partiets omogenhet under dess första år, blev han partiets generalsekreterare. Under det sista skedet av 1924-27 års revolution utvecklades högertänkandet, vilket Chen Tuhsiu representerade, inom partiet till en kapitulationslinje. Kamrat Mao Tse-tung har anmärkt att kapitulanterna vid denna tid "frivilligt gav upp partiets ledarskap över bondemassorna, städernas småbourgeoisi och mellanbourgeoisin och i synnerhet gav de upp partiets ledarskap över de väpnade styrkorna och förorsakade sålunda revolutionens nederlag". (Det nuvarande läget och våra uppgifter", Valda verk av Mao Tse-tung, bd IV, s. 182). Efter 1927 års nederlag förlorade Chen Tu-hsiu och en handfull andra kapitulanter sin tro på revolutionens framtid och blev likvidatorer. De intog den reaktionära trotskyistiska ståndpunkten och grundade tillsammans med trotskyisterna en liten partifientlig grupp. Som följd härav uteslöts Chen Tu-hsiu ur partiet i november 1929. Han dog år 1942.[TILLBAKA]

[5] Li Li-sans "vänster"-opportunism, allmänt bekant som "Li Li-sanlinjen", åsyftar den "vänster"-opportunistiska linje som existerade i partiet under omkring fyra månader med början från juni 1930. Den företräddes av kamrat Li Li-san, som då var den mest inflytelserike ledaren i Kinas kommunistiska partis Centralkommitté. Li Li-sanlinjen hade följande kännetecken: den bröt mot den politik, som partiets Sjätte rikskongress utstakat; den förnekade att det var nödvändigt att bygga upp masstyrka för revolutionen samt att revolutionens utveckling var oregelbunden; den betraktade såsom "ytterligt felaktiga ... ett utslag av den för bondementaliteten kännetecknande lokala begränsningen och konservatismen" kamrat Mao Tse-tungs idéer, att vi, för en lång tid framöver, borde inrikta oss huvudsakligen på att skapa basområden på landsbygden, använda landsbygdsområdena för att omringa städerna och använda dessa baser till att befrämja en hela landet omfattande revolutionär flod; och den ansåg att förberedelser borde påbörjas för omedelbara resningar i alla delar av landet. På grundval av denna felaktiga linje gjorde kamrat Li Li-san upp en äventyrlig plan för organiserandet av omedelbara väpnade resningar i de viktigaste städerna i landet. Samtidigt vägrade han att erkänna världsrevolutionens oregelbundna utveckling och trodde att den kinesiska revolutionens allmänna utbrott oundvikligen skulle leda till att en allmän världsrevolution utbröt. Han vägrade också att erkänna att Kinas borgerligt-demokratiska revolution var en långvarig process och höll före att om bara segrar kunde åstadkommas i en eller flera provinser, skulle detta markera början till en övergång till en socialistisk revolution och formulerade sålunda ett antal olämpliga riktlinjer för en vänsterbetonad äventyrspolitik. Kamrat Mao Tse-tung motsatte sig denna felaktiga linje, och de breda massorna av kadrer och medlemmar inom partiet krävde ävenledes att den skulle korrigeras. Vid det tredje plenarmötet med partiets sjätte Centralkommitté i september 1930 medgav kamrat Li Li-san de misstag som påpekats och lämnade därefter sin ledande ställning i Centralkommittén. Under en lång tidsperiod rättade kamrat Li Li-san sina felaktiga åsikter och återvaldes därför vid partiets Sjunde rikskongress till ledamot av Centralkommittén.[TILLBAKA]

[6] Partiets sjätte Centralkommitté beslöt vid sitt tredje plenarsammanträde i september 1930 många positiva åtgärder för att göra slut på Li Lisanlinjen, och den Centralkommitté som därefter bestod gjorde likadant. Efter sammanträdet motsatte sig emellertid en del partikamrater som var oerfarna i den praktiska revolutionära kampen, med kamraterna Chen Shao-yu (Wang Ming) och Chin Pang-hsien (Po Ku) i spetsen, Centralkommitténs åtgärder. I broschyren "De två linjerna eller kampen för Kinas kommunistiska partis fortsatta bolsjevisering" förklarade de emfatiskt att huvudfaran inom partiet just då inte var "vänster"-opportunismen utan "högeropportunismen". För att rättfärdiga sin egen verksamhet "kritiserade" de Li Li-sanlinjen såsom "högerinriktad". De lade fram ett nytt politiskt program, vilket fortsatte, återupplivade eller utvecklade Li Lisanlinjen och andra "vänster"-idéer och politiska linjer i en ny skepnad, och motsatte sig kamrat Mao Tse-tungs riktiga linje. Det var främst i syfte att kritisera denna nya "vänster"-opportunistiska linjes militära misstag som kamrat Mao Tse-tung skrev "Strategiska problem i Kinas revolutionära krig". Denna felaktiga linje härskade inom partiet från och med sjätte Centralkommitténs fjärde plenarsammanträde i januari 1931 till och med det sammanträde med Politiska byrån som Centralkommittén i januari 1935 sammankallade till Tsunyi, i provinsen Kweichow. Detta sammanträde gjorde slut på denna felaktiga linjes dominans och skapade den nya ledningen i Centralkommittén, med kamrat Mao Tse-tung i spetsen. Den felaktiga "vänster"-linjen förhärskade inom partiet en ovanligt lång tid (fyra år) och orsakade ytterligt svåra förluster med katastrofala följder för partiet och revolutionen. Förluster på upp till 90 procent tillfogades Kinas kommunistiska parti, den kinesiska Röda armén och dess basområden, tiotals miljoner människor i de revolutionära basområdena fick genomlida Kuomintangs grymma förtryck och den kinesiska revolutionens frammarsch bromsades. De flesta av de felande kamraterna kom, efter personliga erfarenheter under ett antal år, att förstå sina misstag och rätta dem och har därefter utfört en mängd nyttigt arbete för partiet och folket. Under kamrat Mao Tse-tungs ledning enade de sig med alla andra kamrater inom partiet på grundval av en gemensam politisk uppfattning. "Resolution rörande vissa frågor i vårt partis historia", vilken antogs av sjätte Centralkommitténs sjunde plenarsammanträde i april 1945, gjorde en detaljerad sammanfattning av denna felaktiga linjes olika aspekter.[TILLBAKA]

[7] Chang Kuo-tao förrådde den kinesiska revolutionen. Han blev medlem i Kinas kommunistiska parti i sin ungdom, i syfte att spekulera i revolutionen. Medan han var med i partiet gjorde han många misstag och slutade med att begå allvarliga brott. Till de mest kända hör att han år 1935 motsatte sig Röda arméns marsch norrut och i stället förespråkade en defaitistisk och likvidatorisk linje, som gick ut på att Röda armén skulle dra sig tillbaka till de nationella minoritetsområdena vid gränsen mellan Szechuan och Sikang. Han begick öppet förräderi mot partiet och Centralkommittén, skapade en egen falsk Centralkommitté, bröt enheten i partiet och i Röda armén och förorsakade dess Fjärde frontarmé svåra förluster. Tack vare kamrat Mao Tse-tungs och Centralkommitténs tålmodiga uppfostringsverksamhet, vände Fjärde frontarmén och dess många kadrer snart tillbaka under Centralkommitténs riktiga ledning och deltog med ära i den kamp som följde. Chang Kuo-tao visade sig emellertid oförbätterlig. Han flydde på våren 1938 ensam från gränsområdet Shensi-Kansu-Ningsia och anslöt sig till Kuomintangs hemliga polis.[TILLBAKA]

[8] Officerarnas utbildningskår vid Lushan var en organisation som Chiang Kai-shek grundade i juli 1938 på Lushanberget i Kiukiang i provinsen Kiangsi för att utbilda antikommunistiska militära kadrer. Officerare ur Chiang Kai-sheks väpnade styrkor skickades i tur och ordning dit för att deltaga i fascistiska militära och politiska kurser ledda av tyska, italienska och amerikanska instruktörer.[TILLBAKA]

[9] Dessa nya militära principer utgjorde huvudinnehållet i Chiang Kaishekgängets politik för "blockhuskrigföring", vari de ryckte fram steg för steg och befäste sig vid varje steg.[TILLBAKA]

[10] Lenin sade, då han kritiserade den ungerske kommunisten Bela Kun, att "han uppger det väsentligaste i marxismen, marxismens levande själ, den konkreta analysen av konkreta ting".[TILLBAKA]

[11] Gränsområdet Hunan-Kiangsis första partikongress hölls den 20 maj 1928 vid Maoping i Ningkangs härad.[TILLBAKA]

[12] En förklaring finns på sid. 236-237 i denna bok.[TILLBAKA]

[13] Se "Om korrigering av felaktiga idéer i partiet", noterna 4 och 5, sid. 117 i denna bok.[TILLBAKA]

[14] "Banditmetoder" åsyftar den plundring och det röveri som är ett resultat av att disciplin, organisation och en klar politisk ledning saknas.[TILLBAKA]

[15] Den Långa marschen på 25.000 11 (12.500 kilometer) utfördes av Röda armen från provinsen Kiangsi till norra delen av provinsen Shensi. Se vidare artikeln "Om taktiken mot den japanska imperialismen", not 20, s. 175 i detta band.[TILLBAKA]

[16] Perioden sedan decemberresningen av år 1905 slagits ned, då den revolutionära floden i Ryssland småningom sjönk. Se Sovjetunionens Kommunistiska Partis (bolsjevikernas) historia, tredje kapitlet, avsnitten 5 och 6.[TILLBAKA]

[17] Fredsfördraget i Brest-Litovsk slöts mellan Sovjetunionen och Tyskland i mars 1918. De revolutionära styrkorna, som stod inför uppenbart överlägsna fiender, måste göra en tillfällig reträtt i syfte att förebygga att de tyska imperialisterna angrep den nyfödda Sovjetrepubliken, vilken ännu inte hade en egen armé. Fredsfördraget gav Sovjetrepubliken tid till att konsolidera proletariatets politiska makt, reorganisera sin ekonomi och bygga upp Röda armén. Det gjorde det möjligt för proletariatet att vidmakthålla sin ledning över bönderna och bygga upp tillräcklig kraft för att besegra vitgardisterna och den väpnade intervention som 1918-1921 företogs av Storbritannien, Förenta staterna, Frankrike, Japan, Polen och andra länder.[TILLBAKA]

[18] Den 30 oktober 1927 igångsatte bönderna i Haifeng och Lufeng i provinsen Kwangtung sin tredje resning under ledning av Kinas kommunistiska parti. De ockuperade Haifeng och Lufeng och de omkringliggande områdena, organiserade en Röd arme och grundade arbetarnas och böndernas demokratiska politiska makt. De blev senare besegrade därför att att de begick misstaget att underskatta fienden.[TILLBAKA]

[19] Röda arméns Fjärde och Andra frontarméer förenade på hösten 1936 sina styrkor och förflyttade sig norrut från den nordöstra delen av Sikang. Chang Kuo-tao vidhöll vid den tiden alltjämt sin partifientliga ståndpunkt och den reträtt- och likvidationspolitik som han dittills följt. I oktober samma år, när Andra och Fjärde frontarméerna anlände till Kansu, beordrade Chang Kuo-tao Fjärde arméns förtrupper, som uppgick till över 20.000 man, att organisera Västra kolonnen för att gå över Gula floden och rycka fram västerut till Chinghai. Västra kolonnren blev praktiskt taget besegrad efter att ha lidit förluster i drabbningar i december 1936, och blev helt besegrad i mars 1937.[TILLBAKA]

[20] Se brev från Marx till Kugelmann om Pariskommunen.[TILLBAKA]

[FORTSÄTTNING]